Logga in

Logga in
I SAMARBETE MED:
NSD  kuriren
4706222

Mattias Alkberg: Ny musik och gamla gubbar

Beck sjöng "MTV makes me wanna smoke crack". Vet ni vem Beck är? Det var han som vann en grammy över Beyonce. Nu, senast, när Kanye blev så arg. Om ni ändå inte vem Beck är så okej. Han är en gammal gubbe nuförtiden. Bara ett år yngre än mig.

Jag är ju nu så till åren kommen att jag inte kan ta det för självklart att räknas som tillbörlig längre. Av den yngre generationen. Som smakråd och opinionsbildare. Beck hade ändå rätt i sak, även om det MTV han menade faktiskt spelade musik. Men det går nog att översätta till exempelvis valfri kommersiell radiokanal. De får en att vilja röka crack. Att sticka in nålar i öronen, vad som helst som får en känna något mitt i denna anemiska, debila, smaklösa soppa som kallas modern musik. Allt låter lika illa som det andra eller sämre. Det är musik som inte vill något. Mer än möjligen få en plats i den här eventkulturen som håller oss fångna. 20 minuter i något öltält, på någon mässa, på någon stadsfest någonstans. Jag kan då inte se ambitioner bortom det. Fast jag är som sagt rätt gammal. Ej att lita på.

När jag lyssnar på Motörheads fyra första skivor, det är som att lyssna på en naturkraft. Jag menar inte bara så där klyschigt, en jordbävning eller en orkan. Inte heller som att jag får en uppenbarelse, att himlen öppnar sig och att jag plötsligt upptäcker något. Om världen och sakernas tillstånd. Jag menar att det låter så himla naturligt. Det är liksom fundamental musik, som att den inte kan låta annorlunda och att herrar Kilmister, Taylor och Clarke bara är kärl någon hällt dessa urtidsljud i, och nu rinner kärlen över. Och för oss andra är det bara att lapa i oss detta livets vatten.

Hahaha. Jag vet att jag är pretentiös. Men jag menar allvar. Jag får såna här metafysiska upplevelser av viss musik. Jag ser syner, jag talar i tungor. Det här innebär inte att jag tycker allt på skivorna är bra, men jag kan uppskatta även det som inte faller mig i smaken. Det är på sätt och vis ett bevis på dess kvalitet tänker jag. Att jag är helt underordnad det den förmedlar. Jag får underkasta mig helt och hållet, eller gå därifrån. Vissa band och artister har den egenskapen, en tycker nästan mer om dem om de är lite dåliga emellanåt. Då märker jag att de satsar allt på ett kort hela tiden.

Jag tycker nu inte att alla moderna artister måste satsa allt på ett kort hela tiden. Det är inte det enda kriteriet för god musik. Men vad spelar de för roll egentligen, vad kriteriet är. Finns ju knappt någon som känner igen bra musik längre.

När Systraskap släppte sitt (helt suveräna) debutalbum häromveckan fick den nästan uteslutande bra recensioner. Men nästan ingen skrev om hur de låter, bara om vad de står för och hur viktigt och bra det är att de står för det. Det är för att dessa unga recensenter inte har lyssnat på musik. De har hört musik, och de kan skriva. Men de är barn av denna evenemangskulturs kusin: åsiktskulturen. Feministisk kamp, krossa rasismen och så vidare (åsikter jag självklart delar).

Men varför nämner ingen Alice Coltrane? Crass, Suicide, Posion Girls, Sun-Ra, Slits? Det finns så mycket politisk radikal musik en kunde nämna som influenser i sina recensioner. En hade kunnat passa på att folkbilda lite. Men nä. I stället fortsätter en försöka visa andra sin rättrådiga politiska tillhörighet. Det är nervöst och jag tycker inte om det. Sluta med det eller så börjar farfar röka crack här borta, vill jag hota. Men ingen lyssnar. Alla har fullt upp med att positionera sig, att spegla sig.

Jag drar på Bomber här borta. Högt. Gammsurt hoppas jag att de ska falla snart, på oss alla.

  • Av: Mattias Alkberg

Tipsa en vän

Tyckte du att den här sidan var intressant? Här kan du tipsa en vän om den.