Logga in

Logga in
I SAMARBETE MED:
NSD  kuriren
4759168

Mattias Alkberg: "En slags ytlig pragmatism"

Känner du det med? Det är som om någon varit ute utan vantar i vintern och sedan lägger sin kalla hand i nacken på dig.

Eller, inte lika chockartat. Mera som någon bit för bit, märkligt omärkbart, monterat ned väggarna omkring dig. Och så sitter du där en dag i soffan och fryser. Och det har byggts öltält, insatslägenheter och event, men du är inte helt välkommen, du har inte råd, alla dina pengar gick åt till att hålla värmen. Med chips och sjalar och annat du hittat billigt på lågprisvaruhusen och loppisarna.

Äh, jag pratar hittepå. Men det är svårt med klarspråk ibland, kanske särskilt när en behöver tala det för att kunna ifrågasätta andras klarspråk.

Jag vill prata om kultur och tillväxt. Politiker och de som valt dem håller på med klarspråk, en slags, jag vill inte säga falsk men ytlig, pragmatism. Ingen vill ställa saker mot varandra, det anses lågt och det är lågt. Ändå görs det.

Jag jobbar med Musikens makt litegrann. Jag curerar en scen där som heter Potatiskällaren. Det innebär att jag väljer artister som får spela på den scenen. Jag frågar dem och så svarar de ja eller nej. Det finns inte mycket till budget till den scenen och allt går till resor och övernattning för de som svarar ja. Och bor de som svarar ja i Luleå får de ingenting mer än att synas och en förhoppningsvis rolig spelning.

Så är det rätt ofta i kulturlivet. En får vara glad åt det lilla. Och det här med att synas verkar vara det snart nog enda viktiga som finns kvar. Här kommer pragmatismen in.

 

Många tycker att om ”ingen” vill se eller höra det en gör så borde en göra något annat. Jag tänker att så ser kapitalismen ut, den som nuförtiden brukar benämnas nyliberalismen, det är dess stöttesten och så har den alltid sett ut.

Sen tänker jag att det inte längre märks att Luleå är en sossekommun. Att socialdemokratin har sina rötter i inte bara arbetarklassen utan även i en dröm om bildning. Bildning är förresten inte helt synonymt med utbildning. Det är förkovring, fördjupning och empati likaväl som en examen.

Det är inte Livets hårda skola jag menar, men den mjuka. Livets mjuka skola. Att se att livskvalitet för andra är till gagn för en själv. Att exempelvis ha en festival du kan gå på helt gratis och kolla på artister som har mer att säga än det du visste att du ville höra. Att träffa andra, nya, människor utan att exempelvis heja på ett så kallat sportlag och hata ett annat. Och komma hem på natten, uppfylld, upprymd, rent av förändrad. Och även om du inte går dit själv så gör du någon annan lycklig och så slipper du vara lika arg eller rädd på eller för den personen. Det är ju bra. Jag betalar gärna skatt för att det ska få fortsätta vara så.

 

I nuläget vet vi inte riktigt var Potatiskällaren ska hålla till. Tidigare år har vi byggt ett superfint tält tillsammans med Lillasyster uppe i gläntan på Udden, men tydligen har någon grävt en grop precis där. Och vi har lite svårt att få besked om hur det blir, ingen verkar veta något. Överhuvudtaget behandlas Musiken makt lite styvmoderligt.

Jag vill inte peka finger, men jag tycker mig ana en korrelation med evenemangskulturen, alltså den andra som är mer kommersiellt gångbar. Som kostar inträde, som fyller hotellrum och som säljer öl eller föreläsare. Att eftersom det är mätbart, genererar tillväxt (vad det nu är, egentligen) precis som ett så kallat sportlags fram- och motgångar är, så vill de vi valt hellre hålla på med det. Kanske på grund av fria drinkar, kanske på grund av annat, jag vet inte och vill inte spekulera.

Musikens makt är Sveriges mest jämställda festival, det finns det bevis på. Luleå kommun ska bli Sveriges mest jämställda kommun sägs det. Luleå kommun borde kanske malla sig lite över Musikens makt men gör inte riktigt det. Alla borde väl gynnas av att samarbeta, att bilda sig och inte vara så upptagna med att mäta saker.

  • Av: Mattias Alkberg

Tipsa en vän

Tyckte du att den här sidan var intressant? Här kan du tipsa en vän om den.