1. Vi ville ha något eget, som ingen gjort innan, och vara oberoende gentemot överhet, föregångare och publik. Det var antagligen det som var indie, åren efter punk och postpunk.

2. Vi var avundsjuka. Folk som spelade jazz eller teater kunde få anställningar, om än tillfälliga och i projekt, men ändå. Popmusiken ansågs vara dels en ungdomsföreteelse (man skulle växa ifrån den och skaffa sig ett riktigt jobb på bank eller städbolag) dels kommersiell. Den skulle bära sig själv. Och möjligen hade man kunnat det några år tidigare. De som var bara lite äldre hade varit del av en rörelse eller flera, där kommunikation med publiken varit ett av huvudsyftena med deras musicerande/subkulturella engagemang.

Vi spelade för att ingen ville lyssna på oss oavsett vad vi sa. Punken var död. För att inte tala om proggen.

3. Det gick att hanka sig fram på ströjobb och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Men det här är ju länge sedan. Numer finns knappt någon A-kassa och inte vill man på McDonalds eller Coop anställa en konstnärstyp som på grund av tunga lyft pajat såväl rygg som knän. Och ingen säljer skivor längre, man kan knappt ens turnera i Sverige. Man är helt utelämnad till kommersiella aktörer som exempelvis Spotify.

Samtidigt finns vi kvar. Vi är mellan 30 och 60 år ungefär, har en trogen men liten publik och uppskattas ofta av kritiker. Vi är rätt många. Vi kan inte omskola oss. Och varför skulle vi, när vi är så bra på det här? Vad skiljer vår situation från de vars intressen omfamnats av institutionerna? Vad skiljer numera högkultur från subkultur?

Jag tycker man borde inkorporera oss i stipendievärlden. Som det ser ut nu premieras jazz- och konstmusiker, de som kan få visstidsanställningar i orkestrar och ensembler. Vi som spelat pop i 20–30 år kommer sällan eller aldrig upp i det antalet spelningar som krävs för att få anställning av exempelvis statligt stödda Musikalliansen. Inte nog många arrangörer har råd med oss, då vi inte subventioneras av kommun eller landsting. Vi har inga garantier överhuvudtaget. Jag kritiserar nu inte finkulturen, absolut inte, men jag skulle önska att detta system sågs över av politiker och makthavare. Det vi håller på med är viktigt för minst lika många, om man ens ska tala i ekonomistiska termer av det slaget: konst och kultur har ett egenvärde.

Vi håller samma verkshöjd som dem.

Vi behöver äta och betala hyran vi med