Logga in

Logga in
I SAMARBETE MED:
NSD  kuriren
alkbergkrönika.jpg

Intersektionell solidaritet

Man kan påstå att allt liv är okränkbart. Man kliver helt enkelt inte in på en tidningsredaktion och skjuter ihjäl folk. Men om de varit pedofiler? Om de suttit och planerat Den slutgiltiga lösningen? Nu var det ju inte så. De var satiriker, och dådet var såklart fruktansvärt och oförlåtligt. Ingen ska behöva vara beredd på att mördas.

I Sverige är den intersektionella analysen högst närvarande. Intersektionell betyder att det finns flera olika förtryck som kan samverka, som inte är underordnade varandra av de som uppfattar sig som förtryckta. Om du är kvinna och svart är du inte bara könsförtryckt, du är även offer för rasism. Och är du även, säg, muslim, är du utsatt för islamofobi. Och inget av dessa förtryck är mindre/mer värt än de andra. Exempelvis. Begreppet intersektionalitet är från början ett feministiskt begrepp. Det är ett bra begrepp, en med verkligheten överensstämmande förklaringsmodell på orättvisor och ojämlikhet i samhället. Det borde kunna användas i överförd bemärkelse. En arbetslös man i Norrbottens inland är inte bara fattiglapp utan dessutom bonnläpp och båda dessa omständigheter ligger honom till last såväl ekonomiskt som i debatten. Det är också intersektionalitet.

I Frankrike fäste aldrig intersektionaliteten som analysmodell. Där fortsatte man dricka vin till middag varje sen kväll och hålla sig med älskarinnor. Där fortsatte det vara roligt att driva med muslimer och judar och alla andra som inte var som en själv; kvinnor, invandrare och lantisar. Kort sagt alla man inte visste eller ville veta något om. Den delen av femtiotalet tog aldrig slut där, det var därför folk tyckte Charlie Hebdo, skämttidningen där de mördade satirikerna arbetade, var så himla rolig och viktig. Det kan vara värt att förstå detta innan man väljer att vara Charlie, eller väljer att inte vara Charlie. Det en svensk kanske uppfattar som mobbing, rent av rasistiskt, kan av en fransk medborgare alltså uppfattas som klockren satir.

Jag personligen har lite svårt för den typen av satir som Charlie Hebdo sysslade med. Varför terra med dem som antingen aldrig under några som helst omständigheter kommer komma på bättre tankar, alltså fundamentalisterna/jihadisterna, eller med de som bara blir ledsna och orättvist förknippade med de förstnämnda? Jag tycker det är dåligt. Men jag är alltså svensk och känner till intersektionaliteten. Det är lite svårt för mig att inte uppfatta Charlie Hebdos teckningar som plumpa och xenofobiska.

Jag gjorde en ful grej. Nyss, i förrförra stycket. Jag skrev en massa strunt om hur fransmän är, deras matvanor, deras sexualitet. Kallade dem mer eller mindre kulturellt efterblivna, skrev att de var kvar i femtiotalets västerländska värderingar. Så lätt är det att sprida förutfattade meningar. För vem är jag att raljera kring ett lands medborgare egentligen? Det är ju som att säga att alla muslimer är extremister. Som att säga att Anders Breivik är en typisk kristen. Som att säga att allt liv är okränkbart. Det är generaliseringar helt enkelt, det är måhända enkelt och roligt, men det är aldrig helt bra.

  • Av: Mattias Alkberg
  • Publicerad 2015-01-23, 06:30

Tipsa en vän

Tyckte du att den här sidan var intressant? Här kan du tipsa en vän om den.